Paris

I lördags morse kom vi fram till Paris.
Det var kallt. Svinkallt om man jämför med Nice. Vi fick nästan en chock.
Efter att ha ätit varsin croissant och druckit en kopp kaffe var det dags att börja leta efter vårt boende.
Det visade sig att Paris bara är kallt på morgonen. På dagen, när solen är framme, är det skitvarmt.
Så varmt väder, tunga väskor och nykomlingar i en stad där ingen tycks prata engelska. Jippi.
Efter 2-3 timmars promenerande och letande hittade vi till slut Rue Hippolyte Maindron där vi ska bo ett par dagar.
Sedan däckade vi där, trötta efter resan och letandet.
Framåt kvällen vaknade vi till lite och gav oss ut på gatorna för att se var vi hade hamnat.


Efter en stunds promenerande hamnade vi på en restaurang.
Vi tänkte att är man i Frankrike så är man, och beställde in sniglar.
Grymt sliskigt att man får pilla ut dem ur skalet, och det syns verkligen att det är en snigel man pillar ut, men de var faktiskt förvånansvärt goda.

Nice

Vårt tåg ifrån Nice gick inte förrän vid klockan nio på kvällen och det var galet varmt.
Vi bestämde oss för att bege oss mot stranden för att få lite svalka.
Väl där kände vi oss onekligen som två blekfeta svenskar bland alla snygga och solbrända fransmän och fransyskor.
Men vad gör det när man vet att man är överlägsen?



Jojo: Jaha så nu sitter du äntligen på ditt franska café...
Anna: Nej, det gör jag inte. Inte förrän det sitter en man i blåvit-randig tröja med en baguette bredvid.
Jojo: Vänd dig om.


Så kom vi då till slut på tåget och för första gången på hela resan hade vi bokat sovplatser.
Det var trångt och vi sov kasst...

Göm kameran för i helvete! vi är i Italien!

Det var alltså dags att bege sig mot Nice i Frankrike.
Vi var alldeles överlyckliga när vi såg hur smidigia tågtiderna för resan skulle vara.
Vi skulle lämna Liezen vid 20:33 och byta redan efter en timma.
Sedan var det 10 minuter till nästa tåg gick, och det skulle vi sitta på till 08:25 på morgonen.
Därefter två smidiga byten och vips så var vi i Nice vid tvåtiden på dagen.
Riktigt så bra var det inte.
Det första tåget var en kvart försenat, så vi var skitnervösa för att vi skulle missa nästa tåg också.
Lyckligtvis var även det försenat, så när vi klev på det förberedde vi oss för en lugn natt på ett och samma tåg.
Tji fick vi.
Det var bara de som hade bokat sovvagn som fick ha det så bra.
Vi fick istället byta tåg i Venedig, där vi skulle behöva vänta 2½ timma på nästa tåg.
Mellan 03:00 och 05:30.
Äsch, tänkte vi. Venedig ska ju vara romantiskt och fint. Vi låser in väskorna på stationen och går en promenad, även om det är mitt i natten.
Det gick inte att låsa in väskorna. Frågan är om vi hade vågat göra det ändå, för hela stationen var belamrad med uteliggare.
Jaha, då går vi väl en promenad med väskorna.
Det var dimmigt, skumt och tyst.

När vi hade gått runt i närmare en halvtimma hade vi inte sett:
-En enda jävla kanal. Inget vatten alls för att vara ärlig.
-Gondoler, eller tillhörande italienare med en lång pinne i handen.
-Nykära par.
-Blommor och fina hus.

Vi hade däremot sett:
-Uteliggare där man minst anade det.
-Dimma och åter dimma.
-4 horor (varav 2 blev upplockade)
-1 pimp (som åkte runt i en bil och spanade på hororna)
-Fula och sjukt nergågna hus. Utan blomlådor.

Venedig var sjukt ovärt. Åtminstone på natten.
Jag vågade inte ens ta en bild för att dokumentera eländet. Då hade vi antagligen blivit bestulna av pimpen och tvingade att gå på gatan. Jävla Venedig.


När vi äntligen kom fram till Milano vid halv nio på morgonen käkade vi frukost utanför stationen. Sjukligt gött med mackor från Wolfgang.


Tåget mellan Milano och Ventimiglia, där vårt sista byte var, var en timma försenat.
Vi började ana att italienarna inte var så bra på det där med att hålla tider.
I Ventimiglia fick vi även lära oss att det är helt ok för ett moppegäng att omringa en polisbil.


När vi skulle lämna Ventimiglia var även det tåget försenat, och vi kom inte fram till Nice förrän vid halvfem-tiden.
Ännu en tågresa som inte riktigt gick som den skulle.

Imorgon drar vi vidare till Paris. Då får vi se om fransmännen är bättre med tider.

mera släkt

Igår hälsade vi på ännu mera släkt...

Detta är mammas faster, Herta, och hon lagade en sådan superlunch åt oss att vi inte var hungriga på ett dygn efter. Men gud så gott det var...


Sen hälsade vi på Gammeloma (mammas mormor).
Hon blev alldeles till sig, kokade tre omgångar kaffe och frågade samma saker 5 gånger om.
Det blev kanske lite mycket för henne, men det var kul att se henne i alla fall.
Och så fick jag en duk som hon hade gjort själv.


Sedan var det till slut dags att säga hej då till Wolfgang.
Han körde oss till Liezen och sedan väntade han med oss för att se till att vi kom på tåget ordentligt.
Han är en av världens gulligaste!

Dedikerat till vickan!

I Österrike översätter de ALLT

Upp på höjderna

I tisdags var det dags för vandring i alperna.
På förmiddagen begav vi oss uppåt med wolfgang.




Det är bara i Österrike man kan knalla runt mitt i öde naturen och sedan helt plötsligt hitta en liten stuga, med en liten tant eller gubbe, med uteservering och mat och bärs till alla som vill ha.



på väg mot toppen

Hälsa pa släkt...

Pa mandagen gav vi oss av mot Wörschach för att träffa släkten.
Vi hann knappt komma fram innan det ordnades med middag och grejer at oss.
Det var Marlene (mammas kusin) som ordnade med mat, och vi ägnade oss at att äta.
Vi fick även träffa senaste tillskottet, Severin, som är min... syssling tror jag?