Göm kameran för i helvete! vi är i Italien!

Det var alltså dags att bege sig mot Nice i Frankrike.
Vi var alldeles överlyckliga när vi såg hur smidigia tågtiderna för resan skulle vara.
Vi skulle lämna Liezen vid 20:33 och byta redan efter en timma.
Sedan var det 10 minuter till nästa tåg gick, och det skulle vi sitta på till 08:25 på morgonen.
Därefter två smidiga byten och vips så var vi i Nice vid tvåtiden på dagen.
Riktigt så bra var det inte.
Det första tåget var en kvart försenat, så vi var skitnervösa för att vi skulle missa nästa tåg också.
Lyckligtvis var även det försenat, så när vi klev på det förberedde vi oss för en lugn natt på ett och samma tåg.
Tji fick vi.
Det var bara de som hade bokat sovvagn som fick ha det så bra.
Vi fick istället byta tåg i Venedig, där vi skulle behöva vänta 2½ timma på nästa tåg.
Mellan 03:00 och 05:30.
Äsch, tänkte vi. Venedig ska ju vara romantiskt och fint. Vi låser in väskorna på stationen och går en promenad, även om det är mitt i natten.
Det gick inte att låsa in väskorna. Frågan är om vi hade vågat göra det ändå, för hela stationen var belamrad med uteliggare.
Jaha, då går vi väl en promenad med väskorna.
Det var dimmigt, skumt och tyst.

När vi hade gått runt i närmare en halvtimma hade vi inte sett:
-En enda jävla kanal. Inget vatten alls för att vara ärlig.
-Gondoler, eller tillhörande italienare med en lång pinne i handen.
-Nykära par.
-Blommor och fina hus.

Vi hade däremot sett:
-Uteliggare där man minst anade det.
-Dimma och åter dimma.
-4 horor (varav 2 blev upplockade)
-1 pimp (som åkte runt i en bil och spanade på hororna)
-Fula och sjukt nergågna hus. Utan blomlådor.

Venedig var sjukt ovärt. Åtminstone på natten.
Jag vågade inte ens ta en bild för att dokumentera eländet. Då hade vi antagligen blivit bestulna av pimpen och tvingade att gå på gatan. Jävla Venedig.


När vi äntligen kom fram till Milano vid halv nio på morgonen käkade vi frukost utanför stationen. Sjukligt gött med mackor från Wolfgang.


Tåget mellan Milano och Ventimiglia, där vårt sista byte var, var en timma försenat.
Vi började ana att italienarna inte var så bra på det där med att hålla tider.
I Ventimiglia fick vi även lära oss att det är helt ok för ett moppegäng att omringa en polisbil.


När vi skulle lämna Ventimiglia var även det tåget försenat, och vi kom inte fram till Nice förrän vid halvfem-tiden.
Ännu en tågresa som inte riktigt gick som den skulle.

Imorgon drar vi vidare till Paris. Då får vi se om fransmännen är bättre med tider.